Löpning och skidåkning är verkligen fantastiskt, tankarna får fritt spelrum att fara iväg. När jag avverkade längdpremiären i helgen började jag fundera över enskilda händelser som på olika sätt påverkat mig som människa. Efter en stund insåg jag att olika lärare var inblandade i flera händelser men på olika vis. Jag tänkte jag skulle berätta lite om dessa händelser och hur de fått mig att växa som människa.
Jag tar dem i kronologisk ordning. Den första händelsen utspelade sig på en Basketträning eller om det var på en "gympalektion" när jag var ungefär åtta år gammal. Jag var som barn viljestark och hade svårt att acceptera när andra människor försökte sätta sig på mig och jag hade lite väl kort stubin för mitt eget bästa, hur som helst. Vi hade Kjell Åkerström som ledare på passet när denna händelse utspelades. Jag kommer ihåg att Kjell var både respekterad och duktig som lärare/tränare och vi barn lyssnade på vad han sa och sa inte gärna mot honom. Jag kommer inte helt ihåg bakgrunden men jag måste ha gjort något som några av de andra barnen tyckte var riktigt pinsamt eller dåligt och jag kommer ihåg att en grupp pojkar gav mig ett rejält hånskratt på det sätt som bara åttaåriga killar kan. Jag tappade givetvis fattningen och slog helt enkelt den värsta "gapskrattaren" rakt över truten. Givetvis uppstod tumult och Kjell var snabbt där och tog hand om killen som givetvis hade ont i munnen. Givetvis insåg jag att det jag gjort var helt fel och jag väntade med skam på Kjells reaktion. Det som hände var att Kjell samlade oss killar, alla som var i salen, och därefter pratade han med oss. Han påtalade att det var fel att slå någon på käften men det som fick mig att växa var att han även tog upp mobbningens mekanismer och att det är helt fel att hånskratta åt andra barn. Detta fick alla att tänka efter över hur vi ska agera mot varandra och det fick mig att växa flera centimeter. Att ge bekräftelse och förstå hur barnen känner/tänker kunde Kjell och att ge mig "bekräftelse" när jag som minst förtjänade det var stort, även för en åttaårig liten pojke.
Nästa händelse jag kom att tänka på var när vi hade "avslutsningsbal" i nian. På den tiden hade vi betyg från ett till fem och de fördelades ut relativt till eleverna. Det innebär att det var en ganska stor konkurrens om betygen och i mitt fall var det i idrott jag hade drivet att konkurrera i. Jag fick en femma av den unge idrottsläraren Eva Bromée :). På skolbalen blev det en del snack om betygen och någon tyckte att de förtjänade betyget bättre än mig och tog upp det med både Eva och mig. Detta var givetvis ingen rolig situation för mig men Eva visade att hon stod för sin bedömning genom att bjuda upp mig på dans inför alla andra, det var en härlig känsla att få den bekräftelsen, tack Eva!
Nästa händelse inträffade när jag var färsk student på dåvarande Högskolan i Östersund. Jag är uppväxt i ett hem utan akademisk tradition men har genom mina studier haft ett fantastiskt stöd från mina föräldrar. Den första tiden på högskolan var jag onekligen om än ambitiös, lite vilse i den akademiska miljön. Det som inträffade är kanske inte så stort men för mig satte det djupa spår. Första året läste jag sociologi och även om jag klarade av kurserna så hade jag inga toppresultat. Vi hade en lärare i metod som var doktorand, Sten Antilla, han var mycket kunnig och duktig. Sten behandlade oss studenter som jämlika och vi pratade en hel del om livet efter studierna. Jag hade då ingen aning om vad jag ville bli men när Sten föreslog att jag borde fundera på om jag skulle bli lärare kände jag mig oerhört stolt. Jag svarade Sten att jag inte var så säker på om jag ville jobba på högstadiet varpå han svarade, "varför inte på högskolan?", Jag tappade nästan hakan och kunde för mitt liv inte förstå vad han såg hos den blyge förstaårsstudenten utan utmärkta studieresultat. Idag efter snart 15 år i läraryrket varav dryga tio på universitetet börjar jag förstå lite av vad han möjligen såg.
Jag tror att händelser som dessa är helt avgörande för att få oss som människor att växa, att som lärare ha förmågan att se den enskilde och ge dem hjälp och stöd när de som minst behöver det är vad läraryrket handlar om. Givetvis har fler enskilda händelser påverkat mig och jag vill tacka alla lärare och ledare som genom åren hjälpt och stöttat mig när jag som minst förtjänat det.
Idag är det jag som är ledare och lärare och nu är det min uppgift att försöka se och förstå den enskilde människan, gör det du med!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar